Vårkänslor

Solen lyser, himlen är blå.
Fågelkvitter och allmänt mys. Precis vart ute och rastat hunden och mig själv i typ 40 min. Det är vår i luften.
Nu ska jag packa ihop mig själv och ett stycke roller och traska bort till Mats och gå på rond 2 vad gäller hans köksvägg.

Ett plus ett är två. Vi är ett tillsammans.

Det var inatt. Det var vi. Och det kunde inte bli mer perfekt. Det känns så rätt. Det är såhär det ska vara. Hans värme bredvid mig, alltid. Han hör hemma här.

"Jag ser inte mitt liv utan dig. Jag har aldrig gjort det. Och nu är jag ärlig."

Orden behövde komma ur mig. Vi låg och pratade bra länge innan John Blund äntligen infann sig.

Vi kom överens om att vi har växt i varandra nu. Det var inte rätt förra gången.

Jag har alltid älskat honom. Men aldrig så mycket som nu.

Idag kommer min andra kärlek hit. Sara ska sova här då hon börjar tidigt imorgon bitti. Så inatt blir det fullt hus.

Igår färgade vi håret på henne, det blev ap-snyggt. Svart överhår och knallrött underhår. Blev även inspirerad och blekte en liten slinga i mitt eget hår och färgade den sedan röd. Funtar på att apa efter henne och färga underhåret rött jag med.. Får väl se vad som händer och fötter.

I'd die for YOU

I lördags föll sista biten på plats. Jag är hel.
Nu är jag en sån där som går omkring och ler fånigare än fånigast. Vi hör ihop.
Jag älskar honom mer än allt. Han är den jag ska vara med, jag har varit trasig i snart ett halvår. Jag behövde honom och hans ord. Och han har äntligen låtit mig få tillbaka allt det som gör mig hel.

Ett sms är allt som krävs för att man ska bli sådär helt sprittande barnslig och för att hela dagen ska bli bra.
"Vad söt du e. Jag älskar dig mest över allt.
Du är min sol som lyser upp min tillvaro."

Han är allt jag behöver. Mitt hjärta, min glädje, mitt liv. Jag skulle offra livet för honom på en bråkdels sekund.
Vi var inte redo för varandra den gången i somras. Vi var för olika. Känns som om vi har vuxit ikapp varandra nu.

"All I ever wanted was for you to know
everything I do, I give my heart and soul
I can hardly breath, I need to feel you here with me"

When everything's made to be broken

Bad-ass day. En sån där dag då man skulle stannat i sängen i hopp om att kunna sova bort den. Och jag hatar det.
Vart utgång igår. Kanske lite för mycket att dricka. Vad vet jag. På tok för mycket känslor på insidan i alla fall. Känslor kombinerat med alkohol - not so good. Jag bröt ihop. De är rädda att han ska såra mig så jag hamnar nere i avgrunden igen. Well, newsflash - I'm already there. Han har mig på knä.

Idag är en sån dag som man inte vill uppleva överhuvudtaget. Jag ville inte att han skulle gå, och jag sa det till honom, att jag ville att han skulle stanna. Men han måste hem sa han. Jag kontrade med vill inte stanna heter det. Fick inget svar på det.
Jag behöver honom här. Jag behöver honom. Jag behöver hans närhet.
Han gör mig hel, för fan.

"Det finns andra. Han är som han är."
Jag vet att det finns andra. Men jag kan inte släppa in någon annan, om jag inte släpper ut honom först. Och jag kan inte. Vet inte om jag vill heller.
Han är den med stort H. Han är den jag ska vara med. Kan inte se mig själv med någon annan.

I pull the covers over my head and try to get some sleep

Idag är en dålig dag. Allmänt off och trött på folk.
Hur svårt är det att ringa och avboka en tid? Hur svårt är det att ringa och säga att man inte kommer loss? Inte speciellt. Men det är tydligen väldigt, väldigt jobbigt för vissa. Orka.

Klockan är 03:07 och jag tittar på Amelie från Montmartre. En, i särklass, av de bästa filmerna jag någonsin sett. Den är vacker på något sätt som man inte riktigt kan förklara.
Klockan är 03:09 och jag ska sätta mig på en buss 06:45.

Imorgon (idag) ska jag leka med Sara. Hon skulle övertala honom att komma och hitta på något med oss. Och få honom att sova kvar. Och allt jag kan göra är att hoppas på att hon lyckas.
Bollen ligger nu på hans planhalva. Det är inte vad jag gör eller inte gör längre. Det är vad han gör. Han vet att jag tycker om honom. Så nu är det bara att vänta och se.

Klockan är 03:11 och nu sätter jag punkt.

Mitt hjärta är alltid där du är

Sanningen är den att han är allt jag vill ha.

You make me feel alive

Daughtry talar rakt till mitt hjärta. Flera av låtarna är bara sådär pang-på-träffa-rakt-i-hjärtat. En utav dom talar mer sanning än de andra. "What about now?" den suger tag i mig redan i introt. Texten är mina känslor. Alla de ord som jag aldrig riktigt får fram. Så nu överväger jag att låta den tala om för honom hur det hela ligger till. Det är i nuläget det närmasta jag kan komma att våga öppna mitt hjärta för honom igen.

Just inatt är det en sån där natt när jag saknar honom lite mer. Och jag skulle ge vad som helst för att få vakna på hans arm imorgon.



"What about now?
What about today?
What if you're making me all that I was meant to be?
What if our love never went away?
What if it's lost behind words we could never find?"

Tillsammans med dig står tiden still

Han kom igår, och allt föll på plats. Det var som det skulle vara. Men en liten detalj ligger och värker - han har förmodligen inte insett det. Frugan menar på att det kan vara något på gång. Men jag ser inte sådant om jag är inblandad i leken själv. Men det var ju såhär det började förra gången. Frågan återstår;
Ska jag säga först eller ska jag vänta på något som kanske inte kommer?

Två hjärtan som alltid kommer höra ihop. Och det gör ont. Ovissheten gör ont. Jag vill kunna säga att jag saknar honom. Berätta hur jag saknar att somna med hans andetag i min nacke, hur jag saknar att ligga och titta på honom när han sover. Jag saknar fingrar som flätas samman med mina. Han är så nära, men ändå så långt bort. Jag vill aldrig riktigt släppa taget när det är dags för honom att gå. Jag vill berätta att än en gång så slår hjärtat ett extra slag när hans namn blinkar på displayen.

I just want you close
where you can stay forever



No one, no one, no one
can get in the way of what I feel for you

Yours to hold

Saknar honom. (So sue me!)
Natten spenderas med att titta på Lost and delirious. Jag fullkomligt älskar den filmen, den gör ont i varje del av kroppen.

"Liar! Liar! LIAR!
You all got your heads up your assholes!
Because love is! It just IS!
And nothing you can say can make it go away.
It is the point of why we are here, it is the highest point,
and once you're up there looking down on everyone else;
You're there forever.
'Cause if you move, right? You fall.
You fall."

I swear I'd burn this city down for you

Jag letar efter borttappade ord.
För hur mycket jag än förnekar det så känns han kanske lite för mycket där längst in, han har lämnat spår i mig som aldrig kommer att försvinna.
Men sanningen ger mitt hjärta skavsår och hur jag än behandlar så är ett ord från hans läppar det enda som behövs för att det ska skrapas upp på nytt.

Jag kanske bara råkade ge bort en lite för stor bit av mitt hjärta. Sådär av misstag. Men hans närhet ligger fortfarande kvar tillsammans med två hjärtan som egentligen hör ihop, det är bara den där lilla detaljen om att han inte har insett det än. Och jag saknar en vardag, och jag saknar ljudet av hans slitna volvo. Jag saknar att vakna morgontrött med hans hand i min. Jag tror inte att jag hittar hem ordentligt utan honom. Hans plats är tom, många har försökt att ta den ifrån honom, men det är inte riktigt samma sak. För jag faller tillbaka i samma saknad nästan direkt.
Jag saknar hur du fick mig att tro på det du sa.
Men om sanningen ska fram så saknar jag nog mest att vara saknad ibland.

Snälla, ta mig dit igen. Låt mig få känna så igen. Säg att jag kan lita på dig och att du aldrig kommer göra om det misstaget. Låt mig få älska dig som jag en gång gjorde. Låt mig få känna mig älskad tillbaka.
Snälla säg att du stannar förevigt.

So ask me now and I'll run away with you

Yes, första inlägget 2008. Nyår vart bra, trodde det skulle balla ur mer än det gjorde, men det var rätt lugnt hela kvällen/natten. Skönt. Fick mig en kyss på tolvslaget. Och började det nya året med mys, och det har aldrig känts mer rätt. Men ändå vet jag med mig själv att det är så fruktansvärt fel. Vad är det för fel på mig? Jagar jag ett krossat hjärta eller vad är det här? För det är väl förmodligen det jag kommer ha i slutändan ändå. Men ändå. Ändå kämpar jag. Lite sådär i smyg i alla fall.

Och hur kan jag släppa in någon annan när jag inte kan släppa taget om det som varit. För det kan jag inte. Jag kan inte glömma, kan inte släppa, kan inte sluta tänka på honom. Och det värker i mig när han pratar om henne eller med henne i min närvaro. Vissa säger att han inte kommer göra samma misstag igen, andra säger att jag borde försöka på riktigt med att släppa taget och gå vidare. För mitt eget bästa. För att må bra. Men hur gör man när man mår som bäst när han är i närheten, när han andas i min nacke, när han bara är? Kan någon berätta det?

Jag har förnekat så länge. "Nej, jag är inte kär". Hur många gånger har jag inte yttrat den meningen, när det tydligen är sådär jätteuppenbart för alla att jag fortfarande har lika starka känslor för honom som jag hade då. Alla har vetat. Hela tiden. Fällde några tårar igår på Frugans axel, och jag yttrade orden för henne, jag avslöjade sanningen, hela sanningen;
"Bli inte arg på mig för det jag säger nu. Men jag älskar honom fortfarande. Det gör jag."
Och det jag fick till svar var;
"Nej, inte bli så. Du är full. Men jag vet, jag vet att du gör det."

Och här sitter man, den 1 januari 2008 och kräks ord efter ord om hur han får mig att må. Och jag saknar honom. Saknar honom så det gör ont i mig. Vet inte om han vet om det, han kanske vet, men vet han hela sanningen?

"Jag minns allt, som naglar emot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt.
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns."