Förlossningsberättelse

Tänkte jag skulle försöka mig på det här med att skriva ner någon form av förlossningsberättelse, inte för att den kommer bli speciellt lång, men ändå. Here we go!

29/3.

Under eftermiddagen/kvällen infinner sig en mensvärksliknande känsla. Tänker inte mer på det. Förrän vi ska gå och lägga oss och det är typ mensvärk from hell. Tänker fortfarande inte mer på det, för inte trodde vi väl att det skulle vara på gång.

I alla fall. Min andra halva lyckas somna och jag ligger mest och vrider och vänder på mig, somnar till då och då, men vaknar ungefär lika ofta.

30/3.

Gav upp kampen att försöka somna ordentligt vid 7 tiden på morgonen och gick upp. Satte mig i soffan och tittade på tv.

Min andra halva kom upp han med och åkte till jobbet men manade att jag måste ringa om det blir något mer - haha, klart jag skulle ringa, vad trodde han? att jag skulle gå igenom det själv? Han är bra söt!!

Satte mig i duschen för att få någon form av smärtlindring då alvedon inte hjälpte någonstans.

I alla fall, han ringde hem några gånger och kollade läget. Vid 09.30-10.00 typ ringde jag till förlossningen och pratade lite, efter att ha klockat värkar ett tag och det var mellan 7-10 min emellan. Dom menade på att jag skulle ta en alvedon och avvakta samt ha fortsatt telefonkontakt med dom.

Vid 11 tiden började jag klocka värkar igen (mer seriöst), det varierade mellan 4-7 min mellan varje värk. Och nånstans här så ringde Sandra och berättade att hon hade testat positivt, och hon menade på att hon minsann inte ville höra hur ont det gjorde för mig. Haha.

Älsklingen kom hem vid 12 tiden och duschade, fortsatte klocka värkar. Och ungefär samma tid så kom Sara hit och led lite med mig.

Älsklingens föräldrar kom förbi, då hans pappa skulle skjutsa in oss om det skulle vara så. Jag proppsade dock på att det inte var någon brådska med att åka in. Haha. Så dom åkte iväg och handlade. Vid 15 tiden vart det dock för mycket och vi fick ringa efter dom och säga att nu åker vi in! Hade även gjort några tappra försök att komma fram till förlossningen per telefon, men det var ju typ mission impossible.

Älsk tyckte att vi skulle prova ringa igen när vi satt i bilen, men jag menade på att behagar dom inte svara innan man åker så skiter vi i det. Och det gjorde vi. Vi åkte in och älsk's pappa snittade väl 160 på motorvägen in till danderyd (Inte för att det var SÅ bråttom, men ändå).

Kom in vid 16 tiden och vart visade till rum 8. En jättegullig barnmorska kom in och presenterade sig som Susanne. CTG kurva sattes, och sen vänta och andas.

Mathildas hjärtljud såg fina ut och allt såg helt normalt ut. Undersökning gjordes och livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen mellan 4-5 cm, så vi slapp bli hemskickade i alla fall..

Vid 17 tiden bosatte jag mig i duschen - underbart!! varför kan inte vi få så hög värme i våran dusch här hemma?!

Och så fick jag 2 alvedon+ 1 dexofen. Vattnet gick strax innan 18 tiden, sen vart ju allt mycket värre. Haha. Kändes ju 7 resor värre vid varje värk om man jämför med innan vattnet gått.

Fick prova lustgas men den fick dom snällt plocka bort igen, fick en jävla panik-känsla när masken kom över ansiktet. Dom propsade lite på att jag skulle prova den igen emellanåt men mitt svar blev "NEJ! ta bort den!".

Menade även på att dom skulle ge mig snitt för jag inte ville vara med längre. Haha. Och sen kan jag inte annat än tycka synd om min andra hälft vars tröja (och nacke) blev lidande då jag mer eller mindre hängde i luvan på den när det var som värst.

Strax efter 19 sattes ett värkstimulerande dropp för att öka på värkarna lite grann.

Klockan 20.43 kom hon till oss. Världens finaste Mathilda.

(Och jag FÅR skryta med att alvedon+ dexofen var enda smärtlindringen.)

Fick även sys en del, vet inte hur många stygn men dom höll på ett jävla tag, som om det inte räkte med att man redan var öm? Haha. Tyckte dom skulle stoppa in Mathilda igen och att jag skulle klämma ut henne en gång till, bara dom slutade med det dom höll på med.

Men i det stora hela så gör jag om det utan att tveka. För hon är värd varenda sekund av smärta. Våran Mathilda Elisabeth Granberg.

Livet blir inte bättre än så här. Jag har allt jag önskar.

Jag älskar er mer än ord kan beskriva. Ni är allt jag önskar och ni är värda allt och lite till.