En del av er tycks ha blivit lite nyfikna vad gäller tidigare inlägg. Och vi har väl tagit det här beslutet tillsammans så här kommer det.
(ingen tvingar er att läsa)
Under en tid har måendet varit lite konstigt, har väl haft mina misstankar men har väl inte riktigt lagt ihop ett och ett. Köpte i alla fall ett grav. test här för några veckor sedan - och ja, det var positivt. Kontrollstrecket hann inte ens komma fram innan pluset uppenbarade sig. Och jag kände.... ingenting!
Ringde till älsklingen, och behövde inte säga så mycket innan han frågade om det var positivt.
Dagarna som följde så vart det en massa dividerande fram och tillbaka, huruvida vi skulle göra.
Det var ju inte såhär det var tänkt!
Mathilda blir 7 månader på fredag, hon skulle vara lite drygt 1 år och 3 månader när nästa kommer. Och jag känner bara nej!
Hade ju tänkt börja jobba eller plugga (ej bestämt mig) när mamma ledigheten är över, och dom planerna går ju i stöpet.
Nu får ni såklart tycka vad ni vill om det som kommer skrivas, men det är vårat beslut och ingen annans. Respektera det, visa stöd etc. Men resten kan ni bespara oss.
Som sagt, efter mycket dividerande så kom vi fram till ett beslut...
Vi (jag) har påbörjat en medicinsk abort idag, sista delen kommer göras på torsdag.
Har alltid sagt att jag aldrig skulle klara av en abort, hur än situationen såg ut om det vart så att jag var gravid. Men det är lätt att sitta och säga så när man inte är i den situationen då man ställs inför det valet.
Beslutet är fattat, tabletten är tagen, nu finns det ingen återvändo.
Missförstå mig rätt, det är självklart att det är jobbigt, och det kommer förmodligen komma en tid om man blickar framåt då man faktiskt kommer ifrågasätta sig själv OM det var rätt beslut. Det vet jag. Men i nuläget så svarar jag med ryggen rak att JA, det här är rätt beslut.
Inte minst för Mathilda, nu kan vi ge henne den tid hon behöver, fram tills dess att vi känner oss redo för att utöka familjen ytterligare.
Älskar min familj mer än allt!
