Kalla mig blödig

Nu har dom hämtat Signe.

Verkligen ett jättetrevligt par och jag tvivlar inte ett dugg på att Signe kommer få det bra där, men det kändes rent ut sagt förjävligt att behöva stå och sälja in en som betyder så jävla mycket.

[....]

...det här var lätt ett av dom jobbigaste besluten jag tagit i mitt liv.

Hon har varit en del av mitt liv sen hon var kattunge. I snart 9 år har hon funnits där. Och det svider i hjärtat att veta att hon inte kommer bo här längre.

Kalla mig blödig om ni vill men JA, jag sitter och gråter.♥

För dig, för dig, för dig

All the way 4 U

Poets of the fall säger inget mer än så. Deras musik är kärlek. Hittade deras senaste skiva (Carnival of rust) i skivhyllan. Fick den (och lite andra skivor) i original av en bekant när jag tatuerade hans tjej. Men har inte lyssnat så vidare mycket på den, förrän nu. Och det är kärlek. Och jag hatar mig själv för att jag inte har lyssnat mer på dom. JÄVLAR säger jag bara!

Och givetvis finns det en låt på denna skiva som jag rakt upp och ner dedikerar till min andra halva. "All the way/4U".
Du får tro vad du vill, men jag gör allt för dig. Utan att tveka.
Så, Per Erik Granberg, den här är till dig. Jag önskar jag kunde förklara hur jävla mycket jag älskar dig, men orden räcker inte till.




"Oh my love, if it's all I can do, I'll take the fall 4 U
cos I will soar when I lay down with you and give my all 4 U"

Mitt hjärta är ditt

"Prata med mig, berätta. Det är alltid lättare att förstå då."
Jag vet det. Men ibland så vet man inte alltid varför man mår som man mår, och när du hela tiden ältar "varför är du sur?!" femhundrafemtioelva gånger så är det väl självklart att jag lackar? Det gör du med om folk tjatar.

På torsdag rymmer vi. 12.30 typ går tåget från stockholms central. 5 dagar hos mamma i dalsland. Det ska bli så skönt att komma iväg ett tag. Lite miljöombyte. Slippa tänka. Bara vara. Bara rå om varandra.

Testade idag igen. Mest på skoj, eller vad man ska säga. Men det gav inget resultat, det gav inte det resultat som vi hade hoppats på. Eller ja, för min del är det väl upp och ner på den fronten, men han vart helt klart besviken. Men händer det så händer det. Varför ha bråttom?
Älskar honom lika mycket ändå.

Lite drygt 1 vecka kvar tills hans fyller år nu. Har fortfarande ingen aning om vad jag ska ge honom. Eller ja, han ska få en ny ring till läppen men sen då? Haha, får väl införskaffa lite porriga underkläder och ge honom en het natt. Nej, men skämt och sido. Är det någon läsare som har något förslag?

Nej, nu ska jag gå in och joina älsklingen (sågverket) i sängen igen, och göra ett nytt försök med att sova.
Ska även försöka bättra mig vad gäller skrivandet här, har börjat få lite klagomål.. Hehe.

Nighty night, suckers!

You complete me

Två månader på onsdag. Två hela månader.
Vi har åkt berg-och-dal bana de senaste veckorna. Men det är vi. Det är så det ska vara. Älskar honom, som fan.

"Det stör mig något så förbannat att du inte kommer ihåg det vi pratade om. Jag vill också höra lite gulliga saker ibland."

Orden fastnade, och tårarna rann över. Jag älskar dig. Du sätter min värld i gungning. Och de gånger jag inte säger någonting så är det för att orden inte räcker till för att förklara hur jag känner.
Varje gång jag ser på dig så är det som om någon släpper lös flera miljoner fjärilar i min mage. Och när hela livet känns helt fucked up så hjälper det med att höra din röst i telefonen för att det ska kännas bättre.

Och jag vet inte vad mer man ska skriva egentligen, det känns bara som om hela bloggen handlar om honom. Men ja, det är så det är. Take it or leave it.

Just nu finns det sex miljarder, fyra hundra sjuttio miljoner, åtta hundra arton tusen, sex hundra sjuttio en människor runt om i världen.
Några är livrädda.. Några kommer hem.. Några ljuger för att klara av dagen.. Andra ser bara inte sanningen.. Några är onda och krigar mot det goda.. Några är goda och kämpar med det onda...
Sex miljarder människor -
sex miljarder själar...
Och ibland..
Så behöver du bara EN!

Du får mig att tappa balansen

Utan Dig är det svårt att hitta hem.
Och det gör så fruktansvärt ont att höra att man bör avsluta det. Från andra. Och det känns när Du säger att Du inte ska hindra mig om det är det jag vill göra. Men det är inte vad Du vill. Och det är inte vad JAG vill heller.

Jag älskar Dig.
Jag gör det. Så jävla mycket så hälften vore nog. Du är mitt liv. Du är den jag vill dela det med. Det är Dig jag vill leva med. Jag tänker inte ge upp bara för att alla andra inte tror att vi ska klara det. Den här gången är det på riktigt. Jag känner det. Och jag hoppas att Du känner det.

Jag har aldrig saknat, oroat mig för, en människa på det sättet som jag gjorde inatt. Det har aldrig gjort så ont att vara så fruktansvärt ovetande. Men sen, allt kändes så jävla bra, en sån jävla trygghet. Det har aldrig känts bättre att somna med Din arm om mig. Din värme mot min rygg. Dina andetag i min nacke, mot mina skulderblad. Och Dina ögon som ser rakt igenom mig, kändes det som. Dina ord som får mig att tappa andan. Din uppenbarelse som får mig att tappa balansen.

Du håller mitt hjärta i dina händer, och jag kommer aldrig att ta tillbaka det.
Utan Dig är jag ingenting.

Jag älskar dig, Per Erik Granberg!

Du är det jag behöver

"Mitt hjärta är alltid där du är."
Det är så det ligger till. Det är så det alltid varit. Det är så det alltid kommer att vara. Men det känns som om folk vill på något sätt sätta käppar i hjulen. Jag blir less, irriterad, förbannad, välj själv. Jag litar på honom, det gör jag.
Men kan man egentligen klandra mig för att jag reagerar?
Ska jag bara sitta snällt i ett hörn och låta snacket ha sin gång?
Nej, det tänker jag inte göra.

Han är den jag vill dela mitt liv med.
Jag älskar honom mer än ord kan beskriva.
Och jag offrar mitt liv för honom på en hundradels sekund.

When everything's made to be broken

Bad-ass day. En sån där dag då man skulle stannat i sängen i hopp om att kunna sova bort den. Och jag hatar det.
Vart utgång igår. Kanske lite för mycket att dricka. Vad vet jag. På tok för mycket känslor på insidan i alla fall. Känslor kombinerat med alkohol - not so good. Jag bröt ihop. De är rädda att han ska såra mig så jag hamnar nere i avgrunden igen. Well, newsflash - I'm already there. Han har mig på knä.

Idag är en sån dag som man inte vill uppleva överhuvudtaget. Jag ville inte att han skulle gå, och jag sa det till honom, att jag ville att han skulle stanna. Men han måste hem sa han. Jag kontrade med vill inte stanna heter det. Fick inget svar på det.
Jag behöver honom här. Jag behöver honom. Jag behöver hans närhet.
Han gör mig hel, för fan.

"Det finns andra. Han är som han är."
Jag vet att det finns andra. Men jag kan inte släppa in någon annan, om jag inte släpper ut honom först. Och jag kan inte. Vet inte om jag vill heller.
Han är den med stort H. Han är den jag ska vara med. Kan inte se mig själv med någon annan.

You make me feel alive

Daughtry talar rakt till mitt hjärta. Flera av låtarna är bara sådär pang-på-träffa-rakt-i-hjärtat. En utav dom talar mer sanning än de andra. "What about now?" den suger tag i mig redan i introt. Texten är mina känslor. Alla de ord som jag aldrig riktigt får fram. Så nu överväger jag att låta den tala om för honom hur det hela ligger till. Det är i nuläget det närmasta jag kan komma att våga öppna mitt hjärta för honom igen.

Just inatt är det en sån där natt när jag saknar honom lite mer. Och jag skulle ge vad som helst för att få vakna på hans arm imorgon.



"What about now?
What about today?
What if you're making me all that I was meant to be?
What if our love never went away?
What if it's lost behind words we could never find?"

Tillsammans med dig står tiden still

Han kom igår, och allt föll på plats. Det var som det skulle vara. Men en liten detalj ligger och värker - han har förmodligen inte insett det. Frugan menar på att det kan vara något på gång. Men jag ser inte sådant om jag är inblandad i leken själv. Men det var ju såhär det började förra gången. Frågan återstår;
Ska jag säga först eller ska jag vänta på något som kanske inte kommer?

Två hjärtan som alltid kommer höra ihop. Och det gör ont. Ovissheten gör ont. Jag vill kunna säga att jag saknar honom. Berätta hur jag saknar att somna med hans andetag i min nacke, hur jag saknar att ligga och titta på honom när han sover. Jag saknar fingrar som flätas samman med mina. Han är så nära, men ändå så långt bort. Jag vill aldrig riktigt släppa taget när det är dags för honom att gå. Jag vill berätta att än en gång så slår hjärtat ett extra slag när hans namn blinkar på displayen.

I just want you close
where you can stay forever



No one, no one, no one
can get in the way of what I feel for you

Yours to hold

Saknar honom. (So sue me!)
Natten spenderas med att titta på Lost and delirious. Jag fullkomligt älskar den filmen, den gör ont i varje del av kroppen.

"Liar! Liar! LIAR!
You all got your heads up your assholes!
Because love is! It just IS!
And nothing you can say can make it go away.
It is the point of why we are here, it is the highest point,
and once you're up there looking down on everyone else;
You're there forever.
'Cause if you move, right? You fall.
You fall."

I swear I'd burn this city down for you

Jag letar efter borttappade ord.
För hur mycket jag än förnekar det så känns han kanske lite för mycket där längst in, han har lämnat spår i mig som aldrig kommer att försvinna.
Men sanningen ger mitt hjärta skavsår och hur jag än behandlar så är ett ord från hans läppar det enda som behövs för att det ska skrapas upp på nytt.

Jag kanske bara råkade ge bort en lite för stor bit av mitt hjärta. Sådär av misstag. Men hans närhet ligger fortfarande kvar tillsammans med två hjärtan som egentligen hör ihop, det är bara den där lilla detaljen om att han inte har insett det än. Och jag saknar en vardag, och jag saknar ljudet av hans slitna volvo. Jag saknar att vakna morgontrött med hans hand i min. Jag tror inte att jag hittar hem ordentligt utan honom. Hans plats är tom, många har försökt att ta den ifrån honom, men det är inte riktigt samma sak. För jag faller tillbaka i samma saknad nästan direkt.
Jag saknar hur du fick mig att tro på det du sa.
Men om sanningen ska fram så saknar jag nog mest att vara saknad ibland.

Snälla, ta mig dit igen. Låt mig få känna så igen. Säg att jag kan lita på dig och att du aldrig kommer göra om det misstaget. Låt mig få älska dig som jag en gång gjorde. Låt mig få känna mig älskad tillbaka.
Snälla säg att du stannar förevigt.

So ask me now and I'll run away with you

Yes, första inlägget 2008. Nyår vart bra, trodde det skulle balla ur mer än det gjorde, men det var rätt lugnt hela kvällen/natten. Skönt. Fick mig en kyss på tolvslaget. Och började det nya året med mys, och det har aldrig känts mer rätt. Men ändå vet jag med mig själv att det är så fruktansvärt fel. Vad är det för fel på mig? Jagar jag ett krossat hjärta eller vad är det här? För det är väl förmodligen det jag kommer ha i slutändan ändå. Men ändå. Ändå kämpar jag. Lite sådär i smyg i alla fall.

Och hur kan jag släppa in någon annan när jag inte kan släppa taget om det som varit. För det kan jag inte. Jag kan inte glömma, kan inte släppa, kan inte sluta tänka på honom. Och det värker i mig när han pratar om henne eller med henne i min närvaro. Vissa säger att han inte kommer göra samma misstag igen, andra säger att jag borde försöka på riktigt med att släppa taget och gå vidare. För mitt eget bästa. För att må bra. Men hur gör man när man mår som bäst när han är i närheten, när han andas i min nacke, när han bara är? Kan någon berätta det?

Jag har förnekat så länge. "Nej, jag är inte kär". Hur många gånger har jag inte yttrat den meningen, när det tydligen är sådär jätteuppenbart för alla att jag fortfarande har lika starka känslor för honom som jag hade då. Alla har vetat. Hela tiden. Fällde några tårar igår på Frugans axel, och jag yttrade orden för henne, jag avslöjade sanningen, hela sanningen;
"Bli inte arg på mig för det jag säger nu. Men jag älskar honom fortfarande. Det gör jag."
Och det jag fick till svar var;
"Nej, inte bli så. Du är full. Men jag vet, jag vet att du gör det."

Och här sitter man, den 1 januari 2008 och kräks ord efter ord om hur han får mig att må. Och jag saknar honom. Saknar honom så det gör ont i mig. Vet inte om han vet om det, han kanske vet, men vet han hela sanningen?

"Jag minns allt, som naglar emot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt.
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns."

I'd give you my heart

Here's the deal;
har kommit fram till att jag behöver kärlek. Inte kärlek på vänskaplig nivå, det har jag. Och jag älskar er alla från botten av mitt hjärta. Nej, nu pratar jag om det där fenomenet pojkvän/flickvän-kärlek. Jag har ignorerat det länge, men idag (nu!) kom det över mig att jag behöver det, vare sig jag vill det eller inte. Jag behöver någon som behöver mig.
Men vågar jag släppa någon inpå mig, vågar jag öppna mig så igen, vågar jag lita på någon på det sättet igen? Jag bara frågar.
Och hur gör man?

Jag följer en tjej's blogg troget. Och hon har funnit det där alla pratar om. Varför kan inte jag göra det? Vad gör jag för fel? Är det överhuvudtaget jag som gör fel? Eller är jag bara för blind för att se?

Jag undrar bara. Och jag ber om ursäkt för att jag tagit upp din tid.
Men känslan kom över mig och gav mig en käftsmäll.

Skulle du älska mig om jag var någon annan än den jag är?

I'm such a sucker

Shame on me. Jag är en sucker. Men jag tror inte jag är den enda som anser att kärleken mellan Davy Jones och Calypso i Pirates of the Caribbean är en av de finaste skildringarna på omöjlig kärlek. Ever.
Jag ryser i hela kroppen när jag ser den scenen när Davy kommer ner under däck där Calypso sitter "fängslad".

Jag har tappat mina egna ord. Så jag låter ett klipp tala samt några av replikerna i det mötet.



"Would you love me if I were anything but what I am?"

"You've hide away what always have been mine."

"I will give you my heart, and we will be together always. If only you had a heart to give me."

"My heart will always belong to you"

Jag har ledsnat på att vänta

Idag (fredag) 12.57 sätter jag mig på ett tåg som ska ta mig hem. Hem till Norrtälje. Hem till allt det där jag saknar. Mamma frågade mig idag om jag längtade hem, och jag kom på mig själv med att le ett tokfånigt leende i samma stund som svaret for över mina läppar. "Ja."
- "Men tycker du inte att det är bra här hos mamma?"
- "*suck* Du bor i Långed."

Jag känner mig saknad. Hade frågat Matte och Sara om de skulle kunna tänka sig att hämta mig i stockholm, så jag slipper åka buss efter x antal timmar på tåg. Och de skulle komma. Men nu är det även 3 till som vill följa med. Får väl se vilka som står där och väntar. Saknar i alla fall alla väldigt mycket. Trodde inte man kunde sakna personer på det sättet. Jag har räknat dagarna ända sedan jag kom. Och idag vänder jag blicken österut och åker hem. Ingen är gladare än jag.

Jag har ledsnat på att vänta
..
Behöver nån som behöver mig.

Man känner när hjärtat stannar

Och idag är allt sådär lite lagom trasigt och jag skulle helst av allt bara vilja gömma mig i någons armar och låta tystnaden i mina ord berätta att just sådär mycket betyder du. Och när man ser allt med hela andra ögon från en annan sida så inser man att man inte vill något annat än att vara just där. Just då. Just NU. Jag längtar hem. Jag är lite mer än femtio mil hemifrån, i en ort där jag vantrivs. Och jag vill att det ska bli fredag den fjortonde så jag kan sätta mig på tåget som kommer ta mig hem. Och jag önskar att det fanns någon där som tog emot mig med öppna armar och berättar hur mycket han har saknat mig och mina andetag.

Jag längtar hem till allt det där som får mig att leva. På riktigt. Jag saknar alla dom som älskar mig för den jag är och som jag värderar mer än livet. De ligger i säkert förvar där löjligt nära hjärtat. Ta inte dina vänner för givet, för du inser inte hur mycket du saknar dom förrän du är ifrån dom.

"Jag vill höra din röst nu
Höra hjärtat i bröstet
Jag behöver din tröst nu
Låt mig höra din röst nu"

Jag kom hit i torsdags. Tre dagar. Och jag vill hem.
Hemlängtan för hela slanten, värre än någonsin.

Mitt hjärta är, alltid där du är

Det gör ont. Det gör så jävla ont.
Igår var jag hel. Idag är jag halv.
Hon fattas.
Förstå det; DU FATTAS MIG!!

Jag reagerade. Du kan inte klandra mig.
Jag sårar inte mig själv. Jag har berättat och trott att du lyssnat.
Men ändå kommer det upp på tapeten.
och du hörde inte vad jag sa.

Jag hatar att bråka med dig.
Har förlorat dig en gång. och vill inte göra det igen.
Du betyder för mycket.
Du är under huden på mig.
Du ligger närmare hjärtat än någon annan.
Och det kommer du alltid att göra.
Ensam är stark säger dom.
Kan vi vara ensamma tillsammans?
tillsammans är vi oslagbara.

Hoppas du förstår att jag skäms, tagit upp telefonen många gånger och slagit ditt nummer, men sedan raderat det igen och ångrat mig, vad ska jag säga? vad kan jag säga?
Hoppas du förstår att det här mitt FÖRLÅT (!!!) till DIG...




"När solen skiner, skiner vi.
Jag ska alltid stå bredvid.
Se mig hjärtat jag kan va din bästa vän.
Jag håller om dig, håller upp dig om igen.
Fastän regnet står som spön i dyn,
känns som nån har öppnat skyn.
Kan du stå under mitt paraply.
Du kan stå under mitt paraply."

Det handlar om allt det där

Det handlar om allt just nu.
Om allt det där som är lite för mycket av just nu.
För mycket starkt, för mycket känslor, för mycket bråk, för mycket allt. Och kanske handlar det lite väl mycket om hur gärna jag vill känna det där som får mitt inre att vibrera av välbehag, hur det får mitt allt att bli ett enda stort kaos. I positiv mening. Och kanske handlar det om hur jag vill ha någon sådär löjligt nära mig. Så nära att jag kan lägga mitt huvud på hans axel och gömma ansiktet där vid halsen och bara andas hans trygghet. För tryggheten är aldrig så uppenbar som när någon kryper sådär nära tätt intill så man kan räkna varje hjärtslag och låta hans andetag vagga en till sömns.

Det handlar om rädsla. En rädsla för att släppa någon för nära. En rädsla för att bli trampad på. En rädsla som gör att man väljer den tillfälliga tryggheten för en natt, den tillfälliga närheten, de där tillfälliga orden som gör att man känner sig speciell för en sekund trots att hjärtat skriker rakt ut att allt det här är fel. Ignorera mina murar. Ta dig innanför skalet. Klä av mina känslor och lova att du stannar.

Det handlar om allt det.
Det handlar om dig.

Drömde du om snön, drömde du om oss?

Och jag känner mig så ensam ibland.

Sängen känns för stor och jag saknar någon att ha nära, saknar att önska att natten inte ska ta slut, för jag vill bara ligga sådär nära tätt intill hela tiden. Och jag saknar gåshuden som uppstår när någon andas i ens nacke. Och allt handlar egentligen om de där få timmarna när man kan krypa ihop och bara låta någon hålla om en sådär lite extra hårt.

Det känns så tomt att inte vakna med benen intrasslade i någon annans och jag saknar att allt känns sådär jättebra att man inte ens tänker på att lakanen har blivit sådär skrynkliga och inte alls ligger som de ska.

Jag saknar att känna mig behövd. Saknar att någon ringer för att fråga hur det är, och för att berätta om sin dag. Jag saknar att känna telefonen vibrera i fickan på grund av ett sms som berättar för en att man är sådär lite extra viktig och betyder lite mer än alla andra. Jag saknar den där känslan i magen som får hjärtat att slå sådär lite extra hårt.

Men samtidigt så vågar jag inte släppa någon sådär nära inpå livet igen. Jag är så rädd för att bli trampad på. Och jag vet inte om jag orkar puzzla ihop hjärtat igen.