Dessvärre gör jag ju det

Vi hade parmiddag här igår. Gud vad vuxet det lät då. "Parmiddag". Hah.
Nej, men det var jag, Per, Mats och Nenne. Vi kirrade tre-rätters. Värsta avancerat. Typ. Eller något. Till förrätt hade vi toast skagen, varmrätt blev någon form av kött, hasselbakspotatis, bea-sås och sallad och till efterrätt vart det hemgjord blåbärspaj med vaniljsås. Det vart lyckat.
Hur som helst så bar det av till bistro en sväng, ja, jag gav vika. Gick därifrån rätt snabbt. I alla fall jag. Lite småtjafs blev det. Men ja.
Per ramlade in runt typ halv tre, kröp upp bredvid och frågade "Sover du?" varpå jag mumlade något ohörbart till svar och så viskar han "Jag har saknat dig."
Han brukar klämma ur sig, när han gör något halvgalet, "Men du älskar mig ändå.". Och ja, dessvärre så gör jag ju det. Såpass mycket att hälften vore nog.

I alla fall. Idag är det sociala klubben här hemma. Jag sitter och häckar vid datorn, och han kollar på hockey. Tidigare idag var det tvärtom, vi har bara bytt plats. Men men, han är här, han är hemma, han är MIN och det räcker.



"Det skulle bli för tomt
om ingen fanns där som värmde mig i natten.
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd, ingen känner mig så väl som DU.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen,
om DU lämnade mig nu."