Du får mig att tappa balansen

Utan Dig är det svårt att hitta hem.
Och det gör så fruktansvärt ont att höra att man bör avsluta det. Från andra. Och det känns när Du säger att Du inte ska hindra mig om det är det jag vill göra. Men det är inte vad Du vill. Och det är inte vad JAG vill heller.

Jag älskar Dig.
Jag gör det. Så jävla mycket så hälften vore nog. Du är mitt liv. Du är den jag vill dela det med. Det är Dig jag vill leva med. Jag tänker inte ge upp bara för att alla andra inte tror att vi ska klara det. Den här gången är det på riktigt. Jag känner det. Och jag hoppas att Du känner det.

Jag har aldrig saknat, oroat mig för, en människa på det sättet som jag gjorde inatt. Det har aldrig gjort så ont att vara så fruktansvärt ovetande. Men sen, allt kändes så jävla bra, en sån jävla trygghet. Det har aldrig känts bättre att somna med Din arm om mig. Din värme mot min rygg. Dina andetag i min nacke, mot mina skulderblad. Och Dina ögon som ser rakt igenom mig, kändes det som. Dina ord som får mig att tappa andan. Din uppenbarelse som får mig att tappa balansen.

Du håller mitt hjärta i dina händer, och jag kommer aldrig att ta tillbaka det.
Utan Dig är jag ingenting.

Jag älskar dig, Per Erik Granberg!