Jag fattar inte vad jag håller på med egentligen. Så om någon vet så får denne gärna berätta det. Insåg så sent som idag att jag verkligen vill ha någon, någon som alltid finns där och som uppskattar mig för mig. Inte för någon han önskar att jag vore. Utan bara.. Mig.
Är det för mycket begärt?
Man säger att han är intresserad men inte erkänner det för sig själv, att det märktes på lång väg. Varför är jag så blind att jag inte ser det som tydligen är uppenbart?
Och vill jag överhuvudtaget ha honom, eller vill jag bara ha det jag vet att jag inte kan få?
Han är den totala motsatsen till vad jag tittar efter. Egentligen. Sådär i verkligheten. Men det har i och för sig de senaste innan honom också varit, så varför bryta ett "vinnande" (?) koncept?
Men samtidigt så är han allt det där som de andra inte varit. Varför gör man det så svårt för sig själv?
Känns som om jag skulle kunna älta det här i evighet. Men jag frågar bara. Hur vet man? Hur vet man vad någon annan tycker utan att göra det uppenbara att fråga?
Sara söt ligger här och sover i soffan. Så söt så.. Signe ligger bredvid. Vi har diskuterat i oändlighet. Hon tror på det. Hon tror verkligen på det. Det har hon sagt. Men jag vet inte om jag tror på det själv.
Jag antar att man får vänta och se, hoppas på det bästa. Låta tiden ha sin gång, osv. Men visst finns det ett intresse. Men jag vet inte hur starkt det där intresset är än, så det är för det bästa att ligga lågt ett tag. Låta kaoset ebba ut först.
"Jag ville vara hjälten eller boven. Jag ville vara nåt som känns."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar