Och jag känner mig så ensam ibland.
Sängen känns för stor och jag saknar någon att ha nära, saknar att önska att natten inte ska ta slut, för jag vill bara ligga sådär nära tätt intill hela tiden. Och jag saknar gåshuden som uppstår när någon andas i ens nacke. Och allt handlar egentligen om de där få timmarna när man kan krypa ihop och bara låta någon hålla om en sådär lite extra hårt.
Det känns så tomt att inte vakna med benen intrasslade i någon annans och jag saknar att allt känns sådär jättebra att man inte ens tänker på att lakanen har blivit sådär skrynkliga och inte alls ligger som de ska.
Jag saknar att känna mig behövd. Saknar att någon ringer för att fråga hur det är, och för att berätta om sin dag. Jag saknar att känna telefonen vibrera i fickan på grund av ett sms som berättar för en att man är sådär lite extra viktig och betyder lite mer än alla andra. Jag saknar den där känslan i magen som får hjärtat att slå sådär lite extra hårt.
Men samtidigt så vågar jag inte släppa någon sådär nära inpå livet igen. Jag är så rädd för att bli trampad på. Och jag vet inte om jag orkar puzzla ihop hjärtat igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar