You belong to me

24 dagar.
Trött som en gnu, huvudet känns 3 storlekar för litet och här sitter man och väntar på att klockan ska bli strax efter två så jag kan få ta mig an den där jävligt underbara tribalen (märk ironin!) som jag ska färdigställa idag... Men det går säkert bra, och min rygg kommer säkert må jättebra efter det med. Men får ju pengar i alla fall. Och det sitter ju aldrig fel.

Imorse var en sån där dag när man inte riktigt ville att älsklingen skulle gå upp ur sängen, iofs det vill jag aldrig. Men ändå. Idag hade han mer än gärna fått stanna hemma.
Helt sjukt att man kan vara så jävla kär fortfarande. Han är mitt allt, och det räcker ändå inte att säga så för att förklara hur mycket han betyder.

Vi delar ett liv, älskling. Ett tickande hjärta, snart är vi tre.