Mitt huvud börjar återgå till det normala - det gjorde sjukt mycket att få vara ensam igår, var på gränsen till psykbryt på (det underbara) barnet. Tvåårstrotsen är i antågande och som det känns nu så vill jag inte närvara när den bryter ut på allvar.
Sparkas, skriker och nyps. Underbara barn.
(men trots det så saknar jag henne!!)
Saknar min andra halva också! Och går allt som planerat från här så kommer vi som sagt få ha egentid ikväll, utgång och få vakna själva imorgon. How lovely is that?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar