Idag är det 3 år sedan. 3 år sedan vi knallade hem genom vintern från Mats. Full som ett ägg var du, älskling. Du ville inte gå hem utan skulle ta en promenad, vi gick bort mot akuten och du stannar för att krama mig och så viskar du "Jag älskar dig, jag vill att vi försöker igen", jag skrattade åt dig och sa åt dig att säga det nästa dag när du var nykter.
Och det gjorde du.
2 hjärtan blev 1.
Drygt en månad efter den dagen gjorde vi adressändring, vi blev sambos officiellt efter ett par veckors "prövotid" som vi så fint kallade det. Du sov ändå mer här än vad du gjorde i ditt dåvarande hem, så det blev ju ingen större skillnad om du skulle bo här.
Lyckan var total.
I juli samma år fick vi ett positivt besked, någon vecka tidigare så sa jag till dig att jag trodde att så var fallet, men nu fick vi det svart på vitt - eller ja, blått på vitt. Två skulle bli tre.
Vardagen kantades av en mysighetskänsla. Och jag trodde aldrig jag skulle älska dig mer än jag gjorde då.
2009 var vårat år. Våran älskade Mathilda äntrade världen, älskad från första stund. Nu var det inte bara vi två längre, vi hade en liten skrutt att ta hand om, som bara var våran.
Det var intensiva första månader, men kärleken höll sig stark. Trots att det många gånger var ett världskrig utan dess like, men vilket förhållande har inte upp-och nedgångar?
Och det finns dagar, älskling, som orden liksom fastnar i halsen och det är så mycket man vill säga men likson inte får fram.
Våra minnen är guld värda.
Ibland räcker inte orden till. Jag älskar dig, Per Erik Granberg, mest över allt. Även om "älskar" inte känns tillräckligt många gånger.
Du är min andra halva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar